I samarbete med CNAI (Corporación Nuevo Arco Iris) och BEC (Ballet experimental Contemporánea) har jag tillsammans med en grupp dansare från olika länder (Sverige, Colombia, Polen, England) varit del av ett "laboratorium" för hur man kan arbeta med dans som redskap för socialt arbete i Colombia. Under juli månad har vi haft dansverkstad i Kulturhuset Candelaria i Ciudad Bolivar. Tanken är att detta "pilotprojekt" sedan ska spridas till tio städer runt om i Colombia där NAI arbetar med olika lokala organisationer.
Vi har jobbat med en blandad grupp, både åldersmässigt, från barn som knappt kunde gå (efterom en del passade sina småsyskon) upp till övre tonår, men också från olika områden i Ciudad Bolivar.
Det har varit långa dagar, från nio till fyra (plus långa bussresor morgon och kväll) Lite för långa för barnen men även för oss, eftersom vi i ledargruppen haft för lite tid till planering, möten och reflektion, men i efterhand kan vi se att det verkligen hänt mycket på bara en månad.
En av de viktigaste processerna har varit att två grupper integrerades. Ena gruppen kom från organisationen "Cuyeca Aubsun" (ungefär "en hand full av frön" på indianspråk) i Perdomo Alto. De har kommit ganska långt i sin process, barnen därifrån hade erfarenhet från dans och teater och de kan uttrycka sig verbalt om barns rättigheter och är engagerade i olika sammanhang. Ledarna har erfarenhet och tydliga visioner. En av eldsjälarna är Judith som också är samordnare för Nuevo Arco Iris alla projekt med organisartioner i Ciudad Bolivar.
Andra gruppen kom från organisationen Nugesis (Nueva Generación siglo veintiuno) i Bella Flor. Här kom barn som aldrig tidigare varit med i aktiviteter utanför skolan, och för många var det första gången de upplevde en föreställning. Barnen i Bella Flor kommer oftare från en svårare ekonomisk situation och har ibland en komplicerad och osäker familjesituation.
Ledarna i Nugesis är i början av en lång process. En av dem, Jaime har bott på gatan sedan han var åtta år och varit en av de farligaste gängledarna. För fem år sedan lämnade han det livet bakom sig och nu försöker han förändra situationen i Bella Flor och skapa andra förutsättningar än de han fick för sina sju barn.
NAI ger stöd och fortbildning åt Nugesis och följer dem i processen.
Under de första dagarna rådde misstänksamhet och rivalitet mellan grupperna, (understödd av en del lokala ledare), som tog sig uttryck i att man inte blandade sig under övningarna, att man i diskussionerna pratade om "vi" och "dem" försökte anmärka och hitta punkter som kunde leda till konflikt. Långsamt kom dessa skillnader att försvinna och det skapades en gemensam gruppkänsla. Barn från de olika delarna arbetade tillsammans och diskussionerna fick ett annat fokus.
En annan viktig process har varit att de lokala ledarna integrerats mer och mer i arbetet och att den auktoritära ton som några använde mot barnen kom att mjukas upp.
I början var det nästan omöjligt att påkalla barnens uppmärksamhet utan att skrika, men efter hand hittade vi en dynamik där vi genom dans och rörelse kunde fånga deras intresse.
Det var otroligt viktigt för dem att bli sedda och hörda och få kroppslig kontakt. Långsamt växte ett förtroende fram, relationer med vuxna som bygdes på ömsesidig respekt.
Det har varit ett viktigt laboratorium för dansledarna.
Vi upptäckte att många tyckte det var svårt att berätta historier eller uttrycka känslor eller upplevelser med kroppen. Det fattades en pusselbit. Vi provade att arbeta med ord och olika känslor som efterhand blev till improvisationer. Vi jobbade med poesiverkstad, där vi lät barnen göra sina egna definitioner av ord. Efter hand blev det till poem som de skrev i grupp och de sedan gjorde egna dansimprovisationer av.
(Definitioner och Poem se bloggen 5 augusti).
Vi fick möjlighet att prova olika saker och se hur det fungerade, samtidigt som vi i grupp kunde reflektera över vad som hände. Under arbetet i Ciudad Bolivar (och i Usme där vi också haft dansverkstad i juli) växte en metod fram, först kroppsligt och sedan skriftligt. Vi växte som grupp och hittade våra roller.
För barnen var det viktigt att få visa vad de gjort. Vi bjöd in föräldrar, familj, alla som ville komma. Det var en stor dag, all energi, vild energi kanaliserades i dansen, poemen, improvisationerna, de ville aldrig sluta. Vi var hänförda, barnen tog över, gjorde en improviserad extraföreställning med akrobatik, läste poemen om igen.
Efteråt hade vi samtal med alla om vad som hänt under den här månaden. Det viktigaste var nog Jaimes tal som avslutades med att om fått möjlighet att vara med om detta när han var barn, hade hans liv tagit en helt annan vändning.
Det finns ett trångt och varmt kök där uppe i de kyliga bergen i el barrio la Flora (Usme) där det lagas mat till över femhundra barn varje dag. På Fundación Maria Adelaida jobbar "las señoras de servicios varios" (ung. damerna med olika göromål), kort och gott "las jefas" (cheferna).
Många och långa totalidiotiska radioprogram kan man höra i colombia, barbie och kens medverkan skulle höjt intelligensnivån. Ett av dessa i en av de största radiokanalerna handlade om färgen på president uribes sons kostym då denne gifte sig. Alla var överrens om att materialet var linnetyg, finaste sådant, men sedan gick uppfattningarna i sär. Någon menade beige en annan vit. Slutligen bad man lyssnarna, som troget och med stort intresse följt den viktiga händelsen via televisionen att ringa in. Många olika uppfattningar följde, debatten hettade till och då förtvivlan närmade sig smärtgränsen ringde en lyssnare;
Av alla män jag känner är Hernándo Gomez Serrano den modigaste. En dag ska jag skriva en bok om honom, men eftersom det kommer att dröja får ni en kortis. Hernándo föddes i en svinrik familj i Bogotá där han kände sig som en bortbyting. Sexton år gammal gick han hemifrån, bort, började gå, vandra, promenera i sin stad. Han gick i timmar, dagar, år...hittade ett hem i los barrios de invsion i stadens utkanter, ibland sov han, men framför allt gick han omkring. Under tiden studerade han psykologi, juridik, sociologi och utan att veta om det arkitektur. Människor, byggnader, tankar; strukturer blev en del av honom och han en del av gatan. Sextotalets jordrörelser, recuperar la tierra, ta tillbaka jorden. Han var med att dokumentera statens brott mot folket, startade upp första "La liga Internacional por los derechos y la liberación de los pueblos". Redan för tjugo år sedan skrev han om paramilitarismen! Blev förföljd, beskjuten, exilflydde ett par år, kom tillbaka till Colombia och fortsatte, historien dömd att upprepa sig, hamnade hos MST i Brasilien ett annat par år, tillbaka till Colombia. Kandidat för Union Patriótica, såg hur vänner försvann, förundrades över att själv vara kvar. Med en grupp vänner bestämde han sig för att försöka förändra innifrån, lyckades mirakulöst bli borgmästare i Chapinero (stadsdel i Bogota). Blev avsatt efter att ha hindrat militärt ingripande då internflyktingar ockuperat Röda korsets högkvarter i la zona rosa och han hjälpte dem att skriva en petition till borgmästaren (han själv).
Vi träffas utanför kulturhuset tidigt på söndagsmorgonen. Förberedelserna är i full gång. Några övar på att spela trummor, andra gör improviserade trimmor, någon föröker ta sig upp på styltor. Man hjälps åt med masker och kostymer. Det tar ett tag innan allt och alla är på plats. Så småningom beger vi oss av till mötesplatsen där andra "comunidades" och organisationer ska sluta upp. Idag ska la cumparsa, karnevalståget gå genom hela Perdomo och andra barrios i Ciudad Bolivar, tre timmars promenad. Första morgonen på länge som det inte regnar
Fler och fler sluter upp, el explotador
Det blir allt varmare, Judih går med avklippta vattenpåsar och förser alla i tåget. Det här är en otroligt viktig dag för oss, säger hon. Om vi inte syns så finns vi inte. När folk ser oss och vet vad vi gör blir det svårare att tysta oss.
Perdomo Alto är ett litet område högt beläget i Ciudad Bolivar.
Några ungdomar från Cuyeca Aobsun bestämde sig för att ta tillbaka gatorna och började ordna "canelazos nocturnos" / "canelazokvällar", (canelazo är en traditionell varm dryck med aguapanela (råsocker) som bas). På strategiska ställen ute på gatan lagade de stora grytor med canelazos och bjöd ut familj, vänner och alla i kvarteret att vara med. För att engagera föräldrarna ordnade de femkamp och den som förlorade fick bekosta nästa canelazokväll. Så småningom började de öva på en cumparsa, ett karnevalståg ute på gatan varje kväll. Eftersom de var många skyddade de varandra och hindrade våldsdåd. Aktiviteterna skrämde i väg folk som kom för att köpa droger och snart fanns det inte många "ollas" kvar.
Men det var för sent att stoppa oss, fortsätter Yorman, en annan av ungdomsledarna. Vi var redan för många som var engagerade och hade just lyckats fått tag i ett litet hus som vi höll på att måla, vårt kulturhus. Det är inte så stort, men det är vårt och ingen kan köra iväg oss därifrån
Vi har ett bibliotek, en liten verkstad där vi gör papper och tillverkar masker och kostymer till karnevalen, en liten sal där vi dansar och målar, ett lekrum för de minsta barnen och en liten trädgård ovanför taket där vi odlar frukt och kryddor.
Yorman, Alexandra och Luisa
I samarbete med CNAI (Corporación Nuevo Arco Iris) och BEC (Ballet experimental Contemporánea) har jag tillsammans med en grupp dansare från olika länder (Sverige, Colombia, Polen, England) varit del av ett "laboratorium" för hur man kan arbeta med dans som redskap för socialt arbete i Colombia. Under juli månad har vi haft dansverkstad i Kulturhuset Candelaria i Ciudad Bolivar. Tanken är att detta "pilotprojekt" sedan ska spridas till tio städer runt om i Colombia där NAI arbetar med olika lokala organisationer.
För barnen var det viktigt att få visa vad de gjort. Vi bjöd in föräldrar, familj, alla som ville komma. Det var en stor dag, all energi, vild energi kanaliserades i dansen, poemen, improvisationerna, de ville aldrig sluta. Vi var hänförda, barnen tog över, gjorde en improviserad extraföreställning med akrobatik, läste poemen om igen.