en bättre värld

rappoema

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=40095908

Rapparna i La Flora rappar poem

Detrás de la puerta
(rappoema)

Cuándo decimos confianza
Se abre una puerta vieja
Cuando decimos cariño aparece
Calor y sabor

Decimos miedo y nos da temblor
Aparece el escalofrío
Mil agujas calientes se meten
En el pecho, en el corazón

Decimos rabia y nos vamos
Nos escondemos o vemos novelas
La rabia es apretar una rosa
Llena de espinas

Cuando decimos confianza
Se abre una puerta vieja

(escrito por los chicos de La Flora en julio de 2008)

och så alla modiga kvinnor...

Det finns ett trångt och varmt kök där uppe i de kyliga bergen i el barrio la Flora (Usme) där det lagas mat till över femhundra barn varje dag. På Fundación Maria Adelaida jobbar "las señoras de servicios varios" (ung. damerna med olika göromål), kort och gott "las jefas" (cheferna).

En av de viktigaste reflektionerna under arbetets gång var vikten av att integrera alla, från alla håll och på alla plan. Las jefas var förstås spindlarna i kontaktnätet, för barnen som kom och åt, för föräldrarna (då de syntes till) och för mor-och-farföräldrarna.



Las jefas dansade på sin lunchpaus och sen blev det poesi, stunderna i köket med las jefas var poesi för mig, men de ville göra, säga, skriva...

svensk tolkning av dikten som finns i original på bloggen den 5 augusti;

Kvinnor (som sprider liv)

Vi är kvinnor
som vattnar livet
Vi beskyddar
själva utan skydd

Jobba, laga mat, vara hustrur
vi vet inte hur vila känns
en moders smärta
den enorma glädjen

Rädslan är en mumie
staty av förfruset blod
kläder på torklinan
levande skuggor i natten

Olyckor, jordskalv, uppenbarelser
de döda och döden
den röda djävulen hack i häl
landsbygdens ljud, sägnerna

Vi är kvinnor
som vattnar livet
kämpar och alltid sår
mod och tillit över rädslan

("las jefas" de la Flora, julio de 2008)

den sanna färgen på uribes sons bröllopskostym

Många och långa totalidiotiska radioprogram kan man höra i colombia, barbie och kens medverkan skulle höjt intelligensnivån. Ett av dessa i en av de största radiokanalerna handlade om färgen på president uribes sons kostym då denne gifte sig. Alla var överrens om att materialet var linnetyg, finaste sådant, men sedan gick uppfattningarna i sär. Någon menade beige en annan vit. Slutligen bad man lyssnarna, som troget och med stort intresse följt den viktiga händelsen via televisionen att ringa in. Många olika uppfattningar följde, debatten hettade till och då förtvivlan närmade sig smärtgränsen ringde en lyssnare;

- Goddag, mitt namn är Hernándo Gómez och jag råkar faktiskt vara expert på färganalys och vill gärna dela med mig av mitt kunnande i denna intresanta fråga
- Doctor! Välkommen och tack för att du vill medverka, tänk en expert i färganalys, vilken tur!
- Jo det är så här, att nyansen ni söker, den exakta färgen på uribes sons bröllopskostym ligger någonstans mitt emellan vit och beige, den heter benvit och är samma färg som benen som hittas i alla de massgravar som paramilitären och samma familj uribe är direkt ansvarigaPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPså bröts samtalet plötsligt


(uy, försökte lägga till bilder med betydligt känsligare innehåll relaterad till historien, men på grund av tekniska problem lyckades det inte trots flera försök. Den här mer subtila bilden (calle de los dolores) var det dock inga problem med, uribes censur i min dator? )

modiga män finns

Av alla män jag känner är Hernándo Gomez Serrano den modigaste. En dag ska jag skriva en bok om honom, men eftersom det kommer att dröja får ni en kortis. Hernándo föddes i en svinrik familj i Bogotá där han kände sig som en bortbyting. Sexton år gammal gick han hemifrån, bort, började gå, vandra, promenera i sin stad. Han gick i timmar, dagar, år...hittade ett hem i los barrios de invsion i stadens utkanter, ibland sov han, men framför allt gick han omkring. Under tiden studerade han psykologi, juridik, sociologi och utan att veta om det arkitektur. Människor, byggnader, tankar; strukturer blev en del av honom och han en del av gatan. Sextotalets jordrörelser, recuperar la tierra, ta tillbaka jorden. Han var med att dokumentera statens brott mot folket, startade upp första "La liga Internacional por los derechos y la liberación de los pueblos". Redan för tjugo år sedan skrev han om paramilitarismen! Blev förföljd, beskjuten, exilflydde ett par år, kom tillbaka till Colombia och fortsatte, historien dömd att upprepa sig, hamnade hos MST i Brasilien ett annat par år, tillbaka till Colombia. Kandidat för Union Patriótica, såg hur vänner försvann, förundrades över att själv vara kvar. Med en grupp vänner bestämde han sig för att försöka förändra innifrån, lyckades mirakulöst bli borgmästare i Chapinero (stadsdel i Bogota). Blev avsatt efter att ha hindrat militärt ingripande då internflyktingar ockuperat Röda korsets högkvarter i la zona rosa och han hjälpte dem att skriva en petition till borgmästaren (han själv).
"El alcalde ñero"fortsätter sin vandring i staden, nu med följeslagare. Enligt Mockus och Lucho (båda exborgmästare i Bogota) finns det ingen som känner staden bättre. Över sex hundra nattliga vandringar och snart lika många dagliga har han gått med sällskap, kortaste promenaden 7 timmar längsta 24. Varje gång sluter fler upp. Sist det gick rykten om limpieza social (social upprensning) i barrio Santa fe vandrade över femtio personer omkring hela natten i området.

"Min mest perversa kärlek är till staden, jag älskar Bogota med hela min intensitet, hela dess intensitet, alla dess gator, hus och människor, jag kan inte skilja dem från mitt jag, utan dem finns jag inte"

La cumparsa med Cuyeca Aobsun

Vi träffas utanför kulturhuset tidigt på söndagsmorgonen. Förberedelserna är i full gång. Några övar på att spela trummor, andra gör improviserade trimmor, någon föröker ta sig upp på styltor. Man hjälps åt med masker och kostymer. Det tar ett tag innan allt och alla är på plats. Så småningom beger vi oss av till mötesplatsen där andra "comunidades" och organisationer ska sluta upp. Idag ska la cumparsa, karnevalståget gå genom hela Perdomo och andra barrios i Ciudad Bolivar, tre timmars promenad. Första morgonen på länge som det inte regnar

Fler och fler sluter upp, el explotador
y el explotado (utsugaren och den utsugne),
strax bakom los recursos naturales
(naturtillgångarna),

La consumción desmesurada
(den omåttliga konsumtionen)



Vi börjar gå, folk kommer ut ur sina hus eller står i fönsterna och tittar, undrar vad som står på. Det spelas, dansas, Don Quijote och Sancho Panza går i strid mot väderkvarnar på styltor, fler sluter upp, Aleksandra ser
förstummat hur hennes korreografi blivit en del av karnevalsdansen.



Det blir allt varmare, Judih går med avklippta vattenpåsar och förser alla i tåget. Det här är en otroligt viktig dag för oss, säger hon. Om vi inte syns så finns vi inte. När folk ser oss och vet vad vi gör blir det svårare att tysta oss.

Cuyeca Aobsun i Perdomo Alto

Perdomo Alto är ett litet område högt beläget i Ciudad Bolivar.
"Ser du var trapporna slutar där uppe?, Perdomo Alto är från där vi står nu och dit upp", berättar Alexandra, en av ungdomsledarna i Cuyeca Aobsun. För ett par år sedan fanns det åtta "ollas", ställen där man säljer och använder droger här. Det gick inte att vara ute efter klockan sex på kvällen.




Några ungdomar från Cuyeca Aobsun bestämde sig för att ta tillbaka gatorna och började ordna "canelazos nocturnos" / "canelazokvällar", (canelazo är en traditionell varm dryck med aguapanela (råsocker) som bas). På strategiska ställen ute på gatan lagade de stora grytor med canelazos och bjöd ut familj, vänner och alla i kvarteret att vara med. För att engagera föräldrarna ordnade de femkamp och den som förlorade fick bekosta nästa canelazokväll. Så småningom började de öva på en cumparsa, ett karnevalståg ute på gatan varje kväll. Eftersom de var många skyddade de varandra och hindrade våldsdåd. Aktiviteterna skrämde i väg folk som kom för att köpa droger och snart fanns det inte många "ollas" kvar.



Polisen i området gillade inte utvecklingen efterom den satte käppar i hjulet för en god extrainkomst. Sedan länge hade de regelbundet krävt "vacuna" ("vaccin"), pengar för att låta handeln fortsätta ostört. En kväll tog de med sig ett gäng ungdomar till polisstationen.
Där blev de duschade i iskallt vatten och misshandlade. Polisen försökte skrämma dem.
Polisen och militären är det mest korrupta som finns, särskilt här uppe där ingen kontrollerar vad de gör, säger Alexandra. Ibland tar de med ungdomar till polisstationen och låter dem städa deras toaletter, medan de tittar på och skrattar.


Men det var för sent att stoppa oss, fortsätter Yorman, en annan av ungdomsledarna. Vi var redan för många som var engagerade och hade just lyckats fått tag i ett litet hus som vi höll på att måla, vårt kulturhus. Det är inte så stort, men det är vårt och ingen kan köra iväg oss därifrån




Vi har ett bibliotek, en liten verkstad där vi gör papper och tillverkar masker och kostymer till karnevalen, en liten sal där vi dansar och målar, ett lekrum för de minsta barnen och en liten trädgård ovanför taket där vi odlar frukt och kryddor.
Vi har massor av planer för framtiden, men först ska vi vara med i karnevalståget som vi förberett oss på ganska länge nu.




Yorman, Alexandra och Luisa
Fernanda i trädgården ovanför
kulturhuset.