den sanna färgen på uribes sons bröllopskostym

Många och långa totalidiotiska radioprogram kan man höra i colombia, barbie och kens medverkan skulle höjt intelligensnivån. Ett av dessa i en av de största radiokanalerna handlade om färgen på president uribes sons kostym då denne gifte sig. Alla var överrens om att materialet var linnetyg, finaste sådant, men sedan gick uppfattningarna i sär. Någon menade beige en annan vit. Slutligen bad man lyssnarna, som troget och med stort intresse följt den viktiga händelsen via televisionen att ringa in. Många olika uppfattningar följde, debatten hettade till och då förtvivlan närmade sig smärtgränsen ringde en lyssnare;

- Goddag, mitt namn är Hernándo Gómez och jag råkar faktiskt vara expert på färganalys och vill gärna dela med mig av mitt kunnande i denna intresanta fråga
- Doctor! Välkommen och tack för att du vill medverka, tänk en expert i färganalys, vilken tur!
- Jo det är så här, att nyansen ni söker, den exakta färgen på uribes sons bröllopskostym ligger någonstans mitt emellan vit och beige, den heter benvit och är samma färg som benen som hittas i alla de massgravar som paramilitären och samma familj uribe är direkt ansvarigaPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPså bröts samtalet plötsligt


(uy, försökte lägga till bilder med betydligt känsligare innehåll relaterad till historien, men på grund av tekniska problem lyckades det inte trots flera försök. Den här mer subtila bilden (calle de los dolores) var det dock inga problem med, uribes censur i min dator? )

modiga män finns

Av alla män jag känner är Hernándo Gomez Serrano den modigaste. En dag ska jag skriva en bok om honom, men eftersom det kommer att dröja får ni en kortis. Hernándo föddes i en svinrik familj i Bogotá där han kände sig som en bortbyting. Sexton år gammal gick han hemifrån, bort, började gå, vandra, promenera i sin stad. Han gick i timmar, dagar, år...hittade ett hem i los barrios de invsion i stadens utkanter, ibland sov han, men framför allt gick han omkring. Under tiden studerade han psykologi, juridik, sociologi och utan att veta om det arkitektur. Människor, byggnader, tankar; strukturer blev en del av honom och han en del av gatan. Sextotalets jordrörelser, recuperar la tierra, ta tillbaka jorden. Han var med att dokumentera statens brott mot folket, startade upp första "La liga Internacional por los derechos y la liberación de los pueblos". Redan för tjugo år sedan skrev han om paramilitarismen! Blev förföljd, beskjuten, exilflydde ett par år, kom tillbaka till Colombia och fortsatte, historien dömd att upprepa sig, hamnade hos MST i Brasilien ett annat par år, tillbaka till Colombia. Kandidat för Union Patriótica, såg hur vänner försvann, förundrades över att själv vara kvar. Med en grupp vänner bestämde han sig för att försöka förändra innifrån, lyckades mirakulöst bli borgmästare i Chapinero (stadsdel i Bogota). Blev avsatt efter att ha hindrat militärt ingripande då internflyktingar ockuperat Röda korsets högkvarter i la zona rosa och han hjälpte dem att skriva en petition till borgmästaren (han själv).
"El alcalde ñero"fortsätter sin vandring i staden, nu med följeslagare. Enligt Mockus och Lucho (båda exborgmästare i Bogota) finns det ingen som känner staden bättre. Över sex hundra nattliga vandringar och snart lika många dagliga har han gått med sällskap, kortaste promenaden 7 timmar längsta 24. Varje gång sluter fler upp. Sist det gick rykten om limpieza social (social upprensning) i barrio Santa fe vandrade över femtio personer omkring hela natten i området.

"Min mest perversa kärlek är till staden, jag älskar Bogota med hela min intensitet, hela dess intensitet, alla dess gator, hus och människor, jag kan inte skilja dem från mitt jag, utan dem finns jag inte"

La cumparsa med Cuyeca Aobsun

Vi träffas utanför kulturhuset tidigt på söndagsmorgonen. Förberedelserna är i full gång. Några övar på att spela trummor, andra gör improviserade trimmor, någon föröker ta sig upp på styltor. Man hjälps åt med masker och kostymer. Det tar ett tag innan allt och alla är på plats. Så småningom beger vi oss av till mötesplatsen där andra "comunidades" och organisationer ska sluta upp. Idag ska la cumparsa, karnevalståget gå genom hela Perdomo och andra barrios i Ciudad Bolivar, tre timmars promenad. Första morgonen på länge som det inte regnar

Fler och fler sluter upp, el explotador
y el explotado (utsugaren och den utsugne),
strax bakom los recursos naturales
(naturtillgångarna),

La consumción desmesurada
(den omåttliga konsumtionen)



Vi börjar gå, folk kommer ut ur sina hus eller står i fönsterna och tittar, undrar vad som står på. Det spelas, dansas, Don Quijote och Sancho Panza går i strid mot väderkvarnar på styltor, fler sluter upp, Aleksandra ser
förstummat hur hennes korreografi blivit en del av karnevalsdansen.



Det blir allt varmare, Judih går med avklippta vattenpåsar och förser alla i tåget. Det här är en otroligt viktig dag för oss, säger hon. Om vi inte syns så finns vi inte. När folk ser oss och vet vad vi gör blir det svårare att tysta oss.

Cuyeca Aobsun i Perdomo Alto

Perdomo Alto är ett litet område högt beläget i Ciudad Bolivar.
"Ser du var trapporna slutar där uppe?, Perdomo Alto är från där vi står nu och dit upp", berättar Alexandra, en av ungdomsledarna i Cuyeca Aobsun. För ett par år sedan fanns det åtta "ollas", ställen där man säljer och använder droger här. Det gick inte att vara ute efter klockan sex på kvällen.




Några ungdomar från Cuyeca Aobsun bestämde sig för att ta tillbaka gatorna och började ordna "canelazos nocturnos" / "canelazokvällar", (canelazo är en traditionell varm dryck med aguapanela (råsocker) som bas). På strategiska ställen ute på gatan lagade de stora grytor med canelazos och bjöd ut familj, vänner och alla i kvarteret att vara med. För att engagera föräldrarna ordnade de femkamp och den som förlorade fick bekosta nästa canelazokväll. Så småningom började de öva på en cumparsa, ett karnevalståg ute på gatan varje kväll. Eftersom de var många skyddade de varandra och hindrade våldsdåd. Aktiviteterna skrämde i väg folk som kom för att köpa droger och snart fanns det inte många "ollas" kvar.



Polisen i området gillade inte utvecklingen efterom den satte käppar i hjulet för en god extrainkomst. Sedan länge hade de regelbundet krävt "vacuna" ("vaccin"), pengar för att låta handeln fortsätta ostört. En kväll tog de med sig ett gäng ungdomar till polisstationen.
Där blev de duschade i iskallt vatten och misshandlade. Polisen försökte skrämma dem.
Polisen och militären är det mest korrupta som finns, särskilt här uppe där ingen kontrollerar vad de gör, säger Alexandra. Ibland tar de med ungdomar till polisstationen och låter dem städa deras toaletter, medan de tittar på och skrattar.


Men det var för sent att stoppa oss, fortsätter Yorman, en annan av ungdomsledarna. Vi var redan för många som var engagerade och hade just lyckats fått tag i ett litet hus som vi höll på att måla, vårt kulturhus. Det är inte så stort, men det är vårt och ingen kan köra iväg oss därifrån




Vi har ett bibliotek, en liten verkstad där vi gör papper och tillverkar masker och kostymer till karnevalen, en liten sal där vi dansar och målar, ett lekrum för de minsta barnen och en liten trädgård ovanför taket där vi odlar frukt och kryddor.
Vi har massor av planer för framtiden, men först ska vi vara med i karnevalståget som vi förberett oss på ganska länge nu.




Yorman, Alexandra och Luisa
Fernanda i trädgården ovanför
kulturhuset.

Danslaboratorium i Ciudad Bolivar

I samarbete med CNAI (Corporación Nuevo Arco Iris) och BEC (Ballet experimental Contemporánea) har jag tillsammans med en grupp dansare från olika länder (Sverige, Colombia, Polen, England) varit del av ett "laboratorium" för hur man kan arbeta med dans som redskap för socialt arbete i Colombia. Under juli månad har vi haft dansverkstad i Kulturhuset Candelaria i Ciudad Bolivar. Tanken är att detta "pilotprojekt" sedan ska spridas till tio städer runt om i Colombia där NAI arbetar med olika lokala organisationer.

Vi har jobbat med en blandad grupp, både åldersmässigt, från barn som knappt kunde gå (efterom en del passade sina småsyskon) upp till övre tonår, men också från olika områden i Ciudad Bolivar.

Det har varit långa dagar, från nio till fyra (plus långa bussresor morgon och kväll) Lite för långa för barnen men även för oss, eftersom vi i ledargruppen haft för lite tid till planering, möten och reflektion, men i efterhand kan vi se att det verkligen hänt mycket på bara en månad.

En av de viktigaste processerna har varit att två grupper integrerades. Ena gruppen kom från organisationen "Cuyeca Aubsun" (ungefär "en hand full av frön" på indianspråk) i Perdomo Alto. De har kommit ganska långt i sin process, barnen därifrån hade erfarenhet från dans och teater och de kan uttrycka sig verbalt om barns rättigheter och är engagerade i olika sammanhang. Ledarna har erfarenhet och tydliga visioner. En av eldsjälarna är Judith som också är samordnare för Nuevo Arco Iris alla projekt med organisartioner i Ciudad Bolivar.

Andra gruppen kom från organisationen Nugesis (Nueva Generación siglo veintiuno) i Bella Flor. Här kom barn som aldrig tidigare varit med i aktiviteter utanför skolan, och för många var det första gången de upplevde en föreställning. Barnen i Bella Flor kommer oftare från en svårare ekonomisk situation och har ibland en komplicerad och osäker familjesituation.
Ledarna i Nugesis är i början av en lång process. En av dem, Jaime har bott på gatan sedan han var åtta år och varit en av de farligaste gängledarna. För fem år sedan lämnade han det livet bakom sig och nu försöker han förändra situationen i Bella Flor och skapa andra förutsättningar än de han fick för sina sju barn.
NAI ger stöd och fortbildning åt Nugesis och följer dem i processen.

Under de första dagarna rådde misstänksamhet och rivalitet mellan grupperna, (understödd av en del lokala ledare), som tog sig uttryck i att man inte blandade sig under övningarna, att man i diskussionerna pratade om "vi" och "dem" försökte anmärka och hitta punkter som kunde leda till konflikt. Långsamt kom dessa skillnader att försvinna och det skapades en gemensam gruppkänsla. Barn från de olika delarna arbetade tillsammans och diskussionerna fick ett annat fokus.

En annan viktig process har varit att de lokala ledarna integrerats mer och mer i arbetet och att den auktoritära ton som några använde mot barnen kom att mjukas upp.
I början var det nästan omöjligt att påkalla barnens uppmärksamhet utan att skrika, men efter hand hittade vi en dynamik där vi genom dans och rörelse kunde fånga deras intresse.
Det var otroligt viktigt för dem att bli sedda och hörda och få kroppslig kontakt. Långsamt växte ett förtroende fram, relationer med vuxna som bygdes på ömsesidig respekt.

Det har varit ett viktigt laboratorium för dansledarna.
Vi upptäckte att många tyckte det var svårt att berätta historier eller uttrycka känslor eller upplevelser med kroppen. Det fattades en pusselbit. Vi provade att arbeta med ord och olika känslor som efterhand blev till improvisationer. Vi jobbade med poesiverkstad, där vi lät barnen göra sina egna definitioner av ord. Efter hand blev det till poem som de skrev i grupp och de sedan gjorde egna dansimprovisationer av.
(Definitioner och Poem se bloggen 5 augusti).

Vi fick möjlighet att prova olika saker och se hur det fungerade, samtidigt som vi i grupp kunde reflektera över vad som hände. Under arbetet i Ciudad Bolivar (och i Usme där vi också haft dansverkstad i juli) växte en metod fram, först kroppsligt och sedan skriftligt. Vi växte som grupp och hittade våra roller.

För barnen var det viktigt att få visa vad de gjort. Vi bjöd in föräldrar, familj, alla som ville komma. Det var en stor dag, all energi, vild energi kanaliserades i dansen, poemen, improvisationerna, de ville aldrig sluta. Vi var hänförda, barnen tog över, gjorde en improviserad extraföreställning med akrobatik, läste poemen om igen.

Efteråt hade vi samtal med alla om vad som hänt under den här månaden. Det viktigaste var nog Jaimes tal som avslutades med att om fått möjlighet att vara med om detta när han var barn, hade hans liv tagit en helt annan vändning.

Bilder från Ciudad Bolivar

Ganska högt uppe i bergen, i södra Bogota ligger Ciudad Bolivar. Från de centrala och norra delarna av Bogota ser det ut som lego, inte färglatt och glansigt utan en billigare och ganska sliten variant som täcker en enorm yta. Mellan en och två miljoner människor bor det där, man vet inte säkert. Ciudad Bolivar består av tre berg och ett planare område som kan sägas sammanlänka dessa. Ungefär 3o% är urbant område och resterande 70 är ruralt.
Ciudad Bolivar är ett problematiskt område på många sätt, inte minst ekonomiskt. Det finns inga jobb och för många som levt på gränsen till fattigdom har situationen nu blivit desperat. Detta får förstås spiraleffekt för brottslighet, droger och våld. För en del blir vapen en utväg, antingen i gäng, paramilitära grupper eller i den statliga armén.

Av den enorma ström interna flyktingar som söker sig till Bogota hamnar det stora flertalet i någon del av Ciudad Bolivar. De som har möjlighet hyr ett rum i en lugnare del, medan de som saknar förutsättningar fortsätter att bygga på staden uppifrån. Där längst upp slår man sig ner på en mark som ännu inte är tagen i en "barrio de invasión" och samlar ihop vad man hittar för att bygga sitt hus.

I dessa högst benägna områden finns ingen garanti för något, inte ens för livet. Ett stort problem är den "limpieza social" dvs "social upprensning" som ofta sker nattetid. Folk som ställer till problem eller som anses överflödiga riskerar att försvinna. Ingen vill berätta hur med alla vet att de är de "uniformerade", oftast illegala grupper, paramilitärer, ibland med order uppifrån (militären). I vissa fall är militären direkt inblandad, här uppe är man mindre försiktig eftersom ingen nyhetsrapportering berättar vad som försigår och människor är skrämda till tystnad. I hela Ciudad Bolivar råder "toque de queda" efter kl 23, dvs minderåriga får inte var ute efter den tiden. Men i många delar vågar folk inte sig ut efter mörkrets intåg vid halvsjutiden.

President Uribe har lyckats väl i sin kampanj att ena folket mot gerillan. Han har alla stora medier i sina händer och har verkligen fått folk att tro att Colombias enda problem heter FARC. I Ciudad Bolivar finns det ingen gerilla sedan flera år tillbaka, ändån svarar folk jag frågar ofta att våldet begås i kriget mot gerillan. Antingen tror de att jag är en dum utlänning, eller så har Uribes hjärntvätt lyckas. Eller så är de rädda. Kanske lite av varje.

Jag skulle kunna fortsätta att berätta en massa skrämmande historier från Ciudad Bolivar, men nu var min tanke egentligen en helt annan. Jag ville berätta vilken kokkittel av organisationer och människor Ciudad Bolivar är, människor som faktiskt gör något och som tror och kämpar mot den lamhet som verkar lagt sig över stora delar av det colombianska samhället. Det får bli imorgon...

Hjärntvätt (och väggar som talar)

En av de svåraste sakerna att förstå är hur Colombias president Alvaro Úribe Velez kan ha så starkt stöd hos befolkningen. Undersökningar visar på 77% och lika många sägs vara för att han väljs för en tredje period.

Lite historia; Uribe var under sin tid som guvernör i Antioquia en nyckelperon för uppbyggandet av Convivir, mycket förenklat; en organisation som arbetat för att legalisera integrerandet av paramilitära tjänster i samhället. (http://en.wikipedia.org/wiki/CONVIVIR).

Det finns bevis för att Uribe var direkt inblandad i planeringen av "El masacre de Aro", en ovanligt grym massaker på femton bönder som paramilitärerer genomförde 1997, då Uribe var guvernör i Antioquia.

Han står anklagad för att ha mutat en kongressledamot att rösta för en lagändring som gjorde omvalet av honom möjligt.
Över trettio procent av kongressledamöterna sitter i dagsläget fängslade för "parapolitik" och många fler är under utredning, bland dem nära vänner och familj till Uribe.
etc, etc, etc i oändlighet...

En tidig förklaring till Uribes framgång är hans "återerövring" av vägarna i Colombia. I December 2003 reste jag landvägen från Bogotá till Cabo de la Vela (nordvästra Colombia) och med jämna mellanrum stod en ung pojke med gevär och bad om vatten längst vägen. Jag tappade räkningen på alla soldater, men chockerades av den oerhörda militarisering som skett sedan Uribe valts till president. Det var detta som var att ta tillbaka landet.

Uribe har fört en otroligt skicklig propagandakampanj. Presidenten har alla stora medier i sin hand och kontrollerar i princip all nyhetsrapportering. Man har lyckats övertyga folket om att konflikten handlar om kriget mot FARC, att det största hotet är kidnappning. På så vis har man vänt bort blickarna från de grymma brott som paramilitära grupper ofta med militärens goda minne begår mot civilbefolkningen, liksom multinationella företags skuld i internflyktingproblematiken.

Bland barn och ungdomar jag mött i Ciudad Bolivar (bosättningar i bergen i södra Bogotá) är det en vanlig uppfattning att allt våld har med kampen mot FARC att göra. Detta trots att det i deras kvarter inte funnits en gerillasoldat i närheten på flera år. Man fortsätter att upprepa inlärda fraser och man går ut och marcherar när man blir tillsagd eller får betalt för det. Att människor försvinner nattetid pratar man inte högt om.

Det Colombianska folket är oerhört konflikttrötta och många väljer en ytlig ordning framför en lång förhandlingsprocess som många tappat tron på. Igår hade jag ett skrämmande samtal med en taxichaufför som menade att Colombia fått det bättre med Uribe. Då jag frågade vad han menade med Colombia, om han i begreppet patria integrerade den stora del som lever i fattigdom, internflyktingar, indianbefolkning, folk som tänker annorlunda... menade han att man för att förändra ett samhälle måste offra något. (Tog min första taxispringnota någonsin)


Samma kväll åt jag middag med Hernándo Gómez Serrano som
menade att det inte spelar så stor roll hur stor popularitet Uribe har, han kommer inte att väljas om. Han har fyllt sin funktion för oligarkin, som nu tycker att han fått storhetsvansinne. De kommer inte att tillåta att han blir omvald, de behöver en ny sprattelgubbe att manipulera. Vi får bara hoppas att det inte blir Juan Manuel Santos (försvarminister i Uribes regering och hjälteförklarad av många efter fritagningen av Ingrid Betancourt). Då kan många av oss hälsa hem. Då kommer en ny utrotningsvåg mot vänstern liknande den mot UP (Union Patriótica),
vi är många som kommer att ha passet redo.