den sanna färgen på uribes sons bröllopskostym

Många och långa totalidiotiska radioprogram kan man höra i colombia, barbie och kens medverkan skulle höjt intelligensnivån. Ett av dessa i en av de största radiokanalerna handlade om färgen på president uribes sons kostym då denne gifte sig. Alla var överrens om att materialet var linnetyg, finaste sådant, men sedan gick uppfattningarna i sär. Någon menade beige en annan vit. Slutligen bad man lyssnarna, som troget och med stort intresse följt den viktiga händelsen via televisionen att ringa in. Många olika uppfattningar följde, debatten hettade till och då förtvivlan närmade sig smärtgränsen ringde en lyssnare;

- Goddag, mitt namn är Hernándo Gómez och jag råkar faktiskt vara expert på färganalys och vill gärna dela med mig av mitt kunnande i denna intresanta fråga
- Doctor! Välkommen och tack för att du vill medverka, tänk en expert i färganalys, vilken tur!
- Jo det är så här, att nyansen ni söker, den exakta färgen på uribes sons bröllopskostym ligger någonstans mitt emellan vit och beige, den heter benvit och är samma färg som benen som hittas i alla de massgravar som paramilitären och samma familj uribe är direkt ansvarigaPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPså bröts samtalet plötsligt


(uy, försökte lägga till bilder med betydligt känsligare innehåll relaterad till historien, men på grund av tekniska problem lyckades det inte trots flera försök. Den här mer subtila bilden (calle de los dolores) var det dock inga problem med, uribes censur i min dator? )

modiga män finns

Av alla män jag känner är Hernándo Gomez Serrano den modigaste. En dag ska jag skriva en bok om honom, men eftersom det kommer att dröja får ni en kortis. Hernándo föddes i en svinrik familj i Bogotá där han kände sig som en bortbyting. Sexton år gammal gick han hemifrån, bort, började gå, vandra, promenera i sin stad. Han gick i timmar, dagar, år...hittade ett hem i los barrios de invsion i stadens utkanter, ibland sov han, men framför allt gick han omkring. Under tiden studerade han psykologi, juridik, sociologi och utan att veta om det arkitektur. Människor, byggnader, tankar; strukturer blev en del av honom och han en del av gatan. Sextotalets jordrörelser, recuperar la tierra, ta tillbaka jorden. Han var med att dokumentera statens brott mot folket, startade upp första "La liga Internacional por los derechos y la liberación de los pueblos". Redan för tjugo år sedan skrev han om paramilitarismen! Blev förföljd, beskjuten, exilflydde ett par år, kom tillbaka till Colombia och fortsatte, historien dömd att upprepa sig, hamnade hos MST i Brasilien ett annat par år, tillbaka till Colombia. Kandidat för Union Patriótica, såg hur vänner försvann, förundrades över att själv vara kvar. Med en grupp vänner bestämde han sig för att försöka förändra innifrån, lyckades mirakulöst bli borgmästare i Chapinero (stadsdel i Bogota). Blev avsatt efter att ha hindrat militärt ingripande då internflyktingar ockuperat Röda korsets högkvarter i la zona rosa och han hjälpte dem att skriva en petition till borgmästaren (han själv).
"El alcalde ñero"fortsätter sin vandring i staden, nu med följeslagare. Enligt Mockus och Lucho (båda exborgmästare i Bogota) finns det ingen som känner staden bättre. Över sex hundra nattliga vandringar och snart lika många dagliga har han gått med sällskap, kortaste promenaden 7 timmar längsta 24. Varje gång sluter fler upp. Sist det gick rykten om limpieza social (social upprensning) i barrio Santa fe vandrade över femtio personer omkring hela natten i området.

"Min mest perversa kärlek är till staden, jag älskar Bogota med hela min intensitet, hela dess intensitet, alla dess gator, hus och människor, jag kan inte skilja dem från mitt jag, utan dem finns jag inte"