Det finns ett trångt och varmt kök där uppe i de kyliga bergen i el barrio la Flora (Usme) där det lagas mat till över femhundra barn varje dag. På Fundación Maria Adelaida jobbar "las señoras de servicios varios" (ung. damerna med olika göromål), kort och gott "las jefas" (cheferna).En av de viktigaste reflektionerna under arbetets gång var vikten av att integrera alla, från alla håll och på alla plan. Las jefas var förstås spindlarna i kontaktnätet, för barnen som kom och åt, för föräldrarna (då de syntes till) och för mor-och-farföräldrarna.
Las jefas dansade på sin lunchpaus och sen blev det poesi, stunderna i köket med las jefas var poesi för mig, men de ville göra, säga, skriva...
svensk tolkning av dikten som finns i original på bloggen den 5 augusti;
Kvinnor (som sprider liv)
Vi är kvinnor
som vattnar livet
Vi beskyddar
själva utan skydd
Jobba, laga mat, vara hustrur
vi vet inte hur vila känns
en moders smärta
den enorma glädjen
Rädslan är en mumie
staty av förfruset blod
kläder på torklinan
levande skuggor i natten
Olyckor, jordskalv, uppenbarelser
de döda och döden
den röda djävulen hack i häl
landsbygdens ljud, sägnerna
Vi är kvinnor
som vattnar livet
kämpar och alltid sår
mod och tillit över rädslan
("las jefas" de la Flora, julio de 2008)
