Danslaboratorium i Ciudad Bolivar

I samarbete med CNAI (Corporación Nuevo Arco Iris) och BEC (Ballet experimental Contemporánea) har jag tillsammans med en grupp dansare från olika länder (Sverige, Colombia, Polen, England) varit del av ett "laboratorium" för hur man kan arbeta med dans som redskap för socialt arbete i Colombia. Under juli månad har vi haft dansverkstad i Kulturhuset Candelaria i Ciudad Bolivar. Tanken är att detta "pilotprojekt" sedan ska spridas till tio städer runt om i Colombia där NAI arbetar med olika lokala organisationer.

Vi har jobbat med en blandad grupp, både åldersmässigt, från barn som knappt kunde gå (efterom en del passade sina småsyskon) upp till övre tonår, men också från olika områden i Ciudad Bolivar.

Det har varit långa dagar, från nio till fyra (plus långa bussresor morgon och kväll) Lite för långa för barnen men även för oss, eftersom vi i ledargruppen haft för lite tid till planering, möten och reflektion, men i efterhand kan vi se att det verkligen hänt mycket på bara en månad.

En av de viktigaste processerna har varit att två grupper integrerades. Ena gruppen kom från organisationen "Cuyeca Aubsun" (ungefär "en hand full av frön" på indianspråk) i Perdomo Alto. De har kommit ganska långt i sin process, barnen därifrån hade erfarenhet från dans och teater och de kan uttrycka sig verbalt om barns rättigheter och är engagerade i olika sammanhang. Ledarna har erfarenhet och tydliga visioner. En av eldsjälarna är Judith som också är samordnare för Nuevo Arco Iris alla projekt med organisartioner i Ciudad Bolivar.

Andra gruppen kom från organisationen Nugesis (Nueva Generación siglo veintiuno) i Bella Flor. Här kom barn som aldrig tidigare varit med i aktiviteter utanför skolan, och för många var det första gången de upplevde en föreställning. Barnen i Bella Flor kommer oftare från en svårare ekonomisk situation och har ibland en komplicerad och osäker familjesituation.
Ledarna i Nugesis är i början av en lång process. En av dem, Jaime har bott på gatan sedan han var åtta år och varit en av de farligaste gängledarna. För fem år sedan lämnade han det livet bakom sig och nu försöker han förändra situationen i Bella Flor och skapa andra förutsättningar än de han fick för sina sju barn.
NAI ger stöd och fortbildning åt Nugesis och följer dem i processen.

Under de första dagarna rådde misstänksamhet och rivalitet mellan grupperna, (understödd av en del lokala ledare), som tog sig uttryck i att man inte blandade sig under övningarna, att man i diskussionerna pratade om "vi" och "dem" försökte anmärka och hitta punkter som kunde leda till konflikt. Långsamt kom dessa skillnader att försvinna och det skapades en gemensam gruppkänsla. Barn från de olika delarna arbetade tillsammans och diskussionerna fick ett annat fokus.

En annan viktig process har varit att de lokala ledarna integrerats mer och mer i arbetet och att den auktoritära ton som några använde mot barnen kom att mjukas upp.
I början var det nästan omöjligt att påkalla barnens uppmärksamhet utan att skrika, men efter hand hittade vi en dynamik där vi genom dans och rörelse kunde fånga deras intresse.
Det var otroligt viktigt för dem att bli sedda och hörda och få kroppslig kontakt. Långsamt växte ett förtroende fram, relationer med vuxna som bygdes på ömsesidig respekt.

Det har varit ett viktigt laboratorium för dansledarna.
Vi upptäckte att många tyckte det var svårt att berätta historier eller uttrycka känslor eller upplevelser med kroppen. Det fattades en pusselbit. Vi provade att arbeta med ord och olika känslor som efterhand blev till improvisationer. Vi jobbade med poesiverkstad, där vi lät barnen göra sina egna definitioner av ord. Efter hand blev det till poem som de skrev i grupp och de sedan gjorde egna dansimprovisationer av.
(Definitioner och Poem se bloggen 5 augusti).

Vi fick möjlighet att prova olika saker och se hur det fungerade, samtidigt som vi i grupp kunde reflektera över vad som hände. Under arbetet i Ciudad Bolivar (och i Usme där vi också haft dansverkstad i juli) växte en metod fram, först kroppsligt och sedan skriftligt. Vi växte som grupp och hittade våra roller.

För barnen var det viktigt att få visa vad de gjort. Vi bjöd in föräldrar, familj, alla som ville komma. Det var en stor dag, all energi, vild energi kanaliserades i dansen, poemen, improvisationerna, de ville aldrig sluta. Vi var hänförda, barnen tog över, gjorde en improviserad extraföreställning med akrobatik, läste poemen om igen.

Efteråt hade vi samtal med alla om vad som hänt under den här månaden. Det viktigaste var nog Jaimes tal som avslutades med att om fått möjlighet att vara med om detta när han var barn, hade hans liv tagit en helt annan vändning.