Hjärntvätt (och väggar som talar)

En av de svåraste sakerna att förstå är hur Colombias president Alvaro Úribe Velez kan ha så starkt stöd hos befolkningen. Undersökningar visar på 77% och lika många sägs vara för att han väljs för en tredje period.

Lite historia; Uribe var under sin tid som guvernör i Antioquia en nyckelperon för uppbyggandet av Convivir, mycket förenklat; en organisation som arbetat för att legalisera integrerandet av paramilitära tjänster i samhället. (http://en.wikipedia.org/wiki/CONVIVIR).

Det finns bevis för att Uribe var direkt inblandad i planeringen av "El masacre de Aro", en ovanligt grym massaker på femton bönder som paramilitärerer genomförde 1997, då Uribe var guvernör i Antioquia.

Han står anklagad för att ha mutat en kongressledamot att rösta för en lagändring som gjorde omvalet av honom möjligt.
Över trettio procent av kongressledamöterna sitter i dagsläget fängslade för "parapolitik" och många fler är under utredning, bland dem nära vänner och familj till Uribe.
etc, etc, etc i oändlighet...

En tidig förklaring till Uribes framgång är hans "återerövring" av vägarna i Colombia. I December 2003 reste jag landvägen från Bogotá till Cabo de la Vela (nordvästra Colombia) och med jämna mellanrum stod en ung pojke med gevär och bad om vatten längst vägen. Jag tappade räkningen på alla soldater, men chockerades av den oerhörda militarisering som skett sedan Uribe valts till president. Det var detta som var att ta tillbaka landet.

Uribe har fört en otroligt skicklig propagandakampanj. Presidenten har alla stora medier i sin hand och kontrollerar i princip all nyhetsrapportering. Man har lyckats övertyga folket om att konflikten handlar om kriget mot FARC, att det största hotet är kidnappning. På så vis har man vänt bort blickarna från de grymma brott som paramilitära grupper ofta med militärens goda minne begår mot civilbefolkningen, liksom multinationella företags skuld i internflyktingproblematiken.

Bland barn och ungdomar jag mött i Ciudad Bolivar (bosättningar i bergen i södra Bogotá) är det en vanlig uppfattning att allt våld har med kampen mot FARC att göra. Detta trots att det i deras kvarter inte funnits en gerillasoldat i närheten på flera år. Man fortsätter att upprepa inlärda fraser och man går ut och marcherar när man blir tillsagd eller får betalt för det. Att människor försvinner nattetid pratar man inte högt om.

Det Colombianska folket är oerhört konflikttrötta och många väljer en ytlig ordning framför en lång förhandlingsprocess som många tappat tron på. Igår hade jag ett skrämmande samtal med en taxichaufför som menade att Colombia fått det bättre med Uribe. Då jag frågade vad han menade med Colombia, om han i begreppet patria integrerade den stora del som lever i fattigdom, internflyktingar, indianbefolkning, folk som tänker annorlunda... menade han att man för att förändra ett samhälle måste offra något. (Tog min första taxispringnota någonsin)


Samma kväll åt jag middag med Hernándo Gómez Serrano som
menade att det inte spelar så stor roll hur stor popularitet Uribe har, han kommer inte att väljas om. Han har fyllt sin funktion för oligarkin, som nu tycker att han fått storhetsvansinne. De kommer inte att tillåta att han blir omvald, de behöver en ny sprattelgubbe att manipulera. Vi får bara hoppas att det inte blir Juan Manuel Santos (försvarminister i Uribes regering och hjälteförklarad av många efter fritagningen av Ingrid Betancourt). Då kan många av oss hälsa hem. Då kommer en ny utrotningsvåg mot vänstern liknande den mot UP (Union Patriótica),
vi är många som kommer att ha passet redo.